Sagan om den lilla hönan

Året var 2008, närmare bestämt i maj månad runt den 20:e. Klockan började närma sig elva på kvällen då jag bestämde mig för att bege mig ut till Borås ridhus för att lyssna på nattfågel, mitt mål för kvällen/natten var vattenrall.
Jag satte mig i min roströda lilla Toyota -92 och brötade iväg. Väl på plats en stund senare, svänger jag av från gamla Varbergsvägen och parkerar på en mörk grusväg som löper en bit längst med Viskan vid ridhuset. Jag stänger av motorn och börjar att lyssna efter fågeln, tyvärr hör jag den aldrig men däremot hör jag en annan nattaktiv fågel, närmare bestämt en typ av höna som också gillar just denna miljö.

Jag blir kvar en stund på platsen innan jag bestämmer mig för att åka hem igen. Precis när jag satt mig i bilen och ska åka iväg så får jag se farbror blå (polisen) köra förbi längst Varbergsvägen. Min första tanke var "de kommer säkert att vända och köra efter". Efter att jag svängt ut på vägen igen och tittar i backspegeln, så får jag självklart se polisbilens illröda bromsljus tändas och en fantastiskt vacker U-sväng genomföras.
Hur som helst så fortsätter jag hem, jag kör vägen genom Göta och svänger av så att jag kör förbi S:ta Birgittas kyrkogård och vidare för att en bit längre fram svänga ut på Kristinebergsvägen.
När väl kommit fram och ska svänga ut på Kristinebergsvägen märker jag att polisen har hunnit ikapp mig och nu ligger precis bakom, jag fortsätter dock min färd hemåt men jag kör inte en kilometer över tillåten hastighet (50km/h).

På väg upp för den långa Kristinebergsbacken, slänger polisen på helljus, blinkers, och alla andra discoljus de har, de vill förmodligen att jag ska stanna vilket jag också gör vid en busshållplats längre fram.

Knack, knack!

En av poliserna knackar på rutan, min puls stiger, trots att jag vet att jag inte gjort något fel blir man ändå nervös.
Jag vevar ner rutan, varav polisen som gissningsvis är i min ålder, kanske något år äldre, frågar efter körkortet.
HELVETE!! Jag har glömt körkortet hemma, vad göra?!

-Ehh, det har jag glömt hemma, säger jag med världens nervigaste röstläge.
Polisen tittar på mig och säger med ett misstroende tonfall:
-Du har glömt det hemma? Jaha, när är du född då?
Jag ger polisen mitt personnummer, varav han går och kollar upp detta i polisbilen. När han kommer tillbaka säger han att han vill ställa några frågor för att säkerställa min identitet, nervositeten blir nu total:

-Vad heter din mamma och pappa? frågar polisen. Jag svarar och än är jag med i matchen.
-När är din mamma och pappa födda (dvs deras personnummer)?
-Öhh, det vet jag inte, skrattar jag lite "kiss-i-brallan-nervöst".

Faktum är att jag är urusel på födelsedagar, datum och årtal, och inte blir det bättre av att en polis, som antagligen redan dragit slutsatsen att personen han har framför sig ljuger, är knarkare och förmodligen har slaktat hästar vid ridhuset, ställer just en fråga om detta. Vad jag däremot kommer ihåg är telefonnumret hem till mina föräldrar varav jag ger honom det. När han väl nöjer sig med detta och försöker kontakta mina föräldrar kommer den andra polisen upp till bilen. Först får jag blåsa, detta ger ju självklart inget utslag, därefter ställer också denna polis några frågor:

-Jaha, vad har du gjort ikväll då? frågar den andre polisen.
-Jo, jag har varit vid ridhuset, säger jag.
-Ja, och vad har du gjort där då vid den här tiden?

Märk nu väl på det faktum att dessa två poliser fortfarande misstänker att någon form av brott har begåtts och att jag är en, i deras ögon, potentiell förbrytare.

-Jo, jag har varit ute och lyssnat på en småfläckig sumphöna! svarar jag så lugnt jag bara förmår.

Jag kan lova er att, vad än denna polis trodde att han skulle få för svar, så var detta absolut inte ett av dem.

-Ehh, va!? En småfläckig, vadå? säger polisen som vid det här laget knappt kan hålla sig för skratt.
-Sumphöna, jag är nämligen fågelskådare och jag har varit ute och lyssnat efter nattfågel.
-Hur låter en sån då? Har du någon bild på den?
-Den har ett visslande ljud, säger jag samtidigt som jag letar upp min fågelbok ur väskan bredvid mig.

Fortfarande nervös börjar jag bläddra för att leta upp en bild på fågeln men innan jag hinner leta upp den säger polisen:

-Du behöver inte visa mig någon bild, jag tror dig, jag ser ju att du har fågelbok och sånt med dig.

Efter vårt lilla samtal vänder sig polisen till sin kollega:

-Det är lugnt, han är fågelskådare och har precis varit och lyssnat på en sumpfläckig höna, eller vad den hette!
-Småfläckig sumphöna, rättar jag.
-Vad faan är det, säger den första polisen utan att vilja höra ett svar.
-Kom ihåg körkortet nästa gång bara, säger den första polisen så auktoritärt han bara kan.
-Ja, tack så mycket, säger jag.

Därefter kan jag till slut åka hem igen.

Jag ser redan fram emot årets nattexkursioner...